Var rädda om varandra!

Om bara några dagar är det 6 månader sedan som jag följde med min mamma på ett enkelt läkarbesök som kom att förändra våra liv. När vi klev ut ur samma dörrar som vi kom in igenom några timmar innan, var jag en helt annan människa. När man ser på det i efterhand var allt så självklart; tjejen i receptionen visste precis vilka vi var när vi anmälde oss och läkaren som ropade upp mamma var så artig och tog mig i hand och frågade om jag var dottern. Bara några minuter senare satt jag på ett sterilt undesökningsrum med mammas hand i min och grät. Sen var det som om jag klev ur min egen kropp. Allt var så overkligt, någonting som inte hände oss. Som hände andra men abslout inte oss. Mamma hade fått canser.

Alltså, bara känn på det jävla ordet! Då innebar det död, rädsla och ångest och jag klev in i en liten bubbla som jag inte skulle krypa ut ur på flera månader. Där inne fanns inte canser och jag började förneka att mamma var sjuk över huvudtaget. Allt ska bli bra, var mitt mantra. Men idag undrar jag så många gånger hur jag klarade mig. Det var inte ju säkert att mamma skulle klara sig. Hon hade fått äggstockscanser, en canserform som brukar kallas för bukens tysta tumör eftersom den är så svår att upptäcka och om man upptäcker den är det ofta för sent då den har hunnit sprida sig till andra organ.
Samma dag som vi skulle få besked på mammas magnetröntgen satt jag i skolan och täljde skedar (jag fattar inte hur jag fixade att sitta där) och det enda som snurrade i min skalle var om vi skulle fira vår sista jul ihop nu.

Men mamma orkade och kämpade, och vi orkade och kämpade. Så jävla grym jag har varit den här hösten och vintern och vad stark jag har blivit av detta. Läkaren, som jag träffade några gånger för att bli av med den jobbiga panikkänslan i bröstet, sa att man ska, om man kan, i alla lägen försöka vända det hemska till någonting positivt. Grymt bra sagt! Men ganska svårt att göra i praktiken, kämpa kämpa!!

Jag har alltid avskytt när folk har sagt att man ska leva dagen som om det vore den sista, vilket dravel!! Men när något hemskt drabbar en kär, då önskar man att man hade all tid i världen kvar att leva. Tro mig.