Du fattas mig

Inom loppet av tre månader har jag fått uppleva det mest underbara med att föda fram ett litet pyre vars kärlek till, inte går att beskriva. Jag har också fått se min älskade lilla mamma kämpa så tappert mot sin hemska sjukdom, för att sedan somna in. Sorgen att förlora någon som man älskar så mycket ställs mot den enorma lycka det är att varje dag mötas av sitt barns framsteg. Känslorna river mig itu. Ena sekunden gråter jag av lycka över det lilla liv som vi har skapat för att i nästa sekund inse att mamma aldrig kommer att få uppleva sitt barnbarns uppväxt.

Hur går man vidare? Hur får man en vardag igen? Hur kommer man någonsin upp ur det mörka hålet?
Kom tillbaka! Du fattas mig.